mamiliz.blogg.se

2018-12-13
12:52:15

Bara att kämpa på..

Jag som tänkte blogga varje dag. Vad hände? 5dar försvann i smärta och elände. Även idag är det skit med inflammation i hela kroppen och molande värk. Varför finns det inga bra värktabletter när det är som värst? Att de tog bort Alvedon 665 är för mig ett gissel. Och många med mig. En depot-tablett kan ju inte jämföras med en vanlig 1g Alvedon. Det är helt galet. De påstår att så många överdoserat. Men cigaretter, knark och alkohol är fortfarande i omlopp. Det rimmar inte. Var är egenansvaret? Igår var jag in några ärenden till byn. Halvvägs igenom känner jag mig helt slut och ont överallt. Hade sen bestämt att gå på matvarubutiken. Som tur är en liten sådan. Fast jag tog en kundvagn att stötta mig på kunde jag knapp gå. Kändes som att någon sprang bakom mig och högg med en kniv i ländryggen. Benen vek sig till och från. Kämpa, kämpa. Ut genom kassan med tunga kassar. Kunde knapp ta mig in i bilen. Molvärk i hela kroppen. vad är det för fel? Fick lyfta in ett ben i taget med hjälp av molande armar. Och lika när jag kom hem. Var helt jävla gråtfärdig innan jag landade i sängen. Herregud varför finns det inte något som hjälper mot smärtan dessa dagar?!!
2018-12-07
13:29:00

Vi måste tala om..

Utbrändhet och depression. Eller kallar de det för utmattningssyndrom nu? Äh jag vet inte. sak samma. Jag har gått in i väggen en gång förut. Det var för 17 år sen. Vi hade butik där vi jobbade 7dgr i veckan. Jag jobbade extra på mitt gamla jobb plus att jag var höggravid med mitt femte barn. Ja, ni hör ju själva hur galet det låter. Det slutade med att både min man och jag dunsade in i väggen. Vi orkade inte ta tag i nåt och försökte bara koncentrerar oss på att ta hand om barnen. Vi blev under den här tiden skuldsatta och sliter än idag med detta.
 
Många, många trauman senare är jag nu där igen. Jag borde känt igen tecknen. Och det gjorde jag nog innerst inne. Men ignorerade. Det blir nog bättre, jag måste ha en inkomst, jag älskar egentligen mitt jobb osv. Men till slut gick det inte längre. Jag hade hjärtklappning, skyhögt blodtryck, skakningar och kunde knappt hålla bestick, klarade inte gå på affär utan svettades floder, skakade och höll på att svimma. Till slut gav jag upp. Var så trött, så trött. Grät och sov mig igenom dagarna. Chefen ringde aldrig inte heller arbetskamrater. Ingen brydde sig eller så vågade de inte fråga.
 
Det slutade med att jag inte fick förlängt fastän de behövde personal. De annonserade istället efter nytt folk att bränna ut. Det var tungt men ändå en lättnad. Jag blev liksom lite förbannad till slut. Kanske ett sundhetstecken? Dessa eviga kontakter med läkare, kurator och FK tärde. Men vem bryr sig? De finns ju regler att följa.
 
Nu står jag helt utan inkomst, vill egentligen jobba, men vet inte hur mycket jag klarar. Vem vill anställa en sån? Att jag passerat 50-strecket gör väl inte saken enklare. Reinfeltd säger att man ska jobba till 70 eller vad det är. Kyss mig i arslet säger jag! Att arbeta inom den underbemannade vården med konstiga tider, extrapass och underbetalt... Ja, han skulle prova några månader får se om han fortfarande tycker lika. Men nej, politiker lever inte i verkligheten. Det är tragiskt hur samhället behandlar människor. Rent av för jävligt!
 
2018-12-06
19:08:10

Värk from hell

Kan inte vila eller sova så kan lika väl sätta mig här och knappra lite :)
 
Ni som känner till fibromyalgi vet hur det kan vara. Det finns bättre dagar (aldrig smärtfria). Det finns dåliga dagar och så finns skitdåliga dagar. Idag är det en av de sämsta. Vaknar (fast jag knappt sovit) med värk i heeela kroppen. Känns som att vakna i en gipsvagga.
Med en envishet, som många med denna sjukdomen besitter, så tvingar man kroppen att resa på sig. Man vill liksom bara ligga i ett varmt bad hela dagen.
Tröttheten är som en tung, våt handduk över hela mig. Till det lägger vi då värken i axlar, knän och alla andra tänkbara leder. Fibron sitter ju i bindväven och har man då ont i lederna också så blir det liksom inget ledigt..
 
Idag har jag tagit varm, varmare, varmast dusch. Hatar att duscha varmt! Sen legat på spikmatta och därefter med benen högt och lite sjukgymnastik. TVÅ ggr idag! Det blev bättre en timme typ, sen var det tillbaka. Va fan ska man göra?! Blir så less. Och eftersom det inte syns utanpå så finns det ju inte. Ibland önskar man nästan att man åkte rullstol. Då fattar folk. Men nä, "du är väl inte sjuk"?
 
Något som är typiskt för oss med fibro är också att man kör på fastän man lider. Och man har höga krav på sig själv. Tar hand om andra före sig själv. Lite värk har väl ingen dött av?! Nä, så är det kanske. Men det handlar inte om "lite värk". Hela kroppen skriker efter hjälp. Men ingen ser, för vi kämpar på. Men vem fasen tackar en för det? Ingen. Inte ens du själv.
 
Så vi måste sluta vara så himla duktiga jämt. Lära oss tänka på oss själva först nån gång. Äta rätt. Röra på oss utan att träna hårt. Lära oss säga NEJ. Det är inte lätt, jag vet. Jag kämpar med det varje dag. Och kommer förmodligen få göra det resten av detta livet. Och det sjuka är att när man väl försöker vara lite egenvårdande då kan man få höra att man är så egoistisk. Men slå bara dövörat till. Ingen har rätt att döma oss. Ingen har gått i våra skor..
 
Va rädd om dig! Var gärna omtänksam och empatisk men glöm inte bort dig själv! <3